Ungdomskliniken på Långbro

2012 skapade jag ny blogg som endast behandlade min vistelse på Ungdomskliniken i Långbro 1971-73. Det var en viktig och avgörande period i mitt liv.  Det var den längsta period som jag någonsin bott utanför familjen. Det var en upplevelse på gott och ont - men definitivt mest på gott.  Trots negativa saker framstår hela perioden som en ljuspunkt. Jag har ibland drömt drömmar om perioden - alltid vackra, och jag vaknar alltid med en känsla av vemod.  All personal var inte bra - men de flesta var det.  Redan den första perioden (november 1971 -februari 1972) fick jag en fin kontakt med en av patienterna - Bettan. Under den andra perioden (juni 1972-januari 1973)  fördjupades den kontakten.  Efter att jag skrevs ut fortsatte vi ha kontakt. Från och med 1978 sågs vi inte mer - vilket faktiskt var mitt fel. Jag drog mig undan, och svarade inte ens på ett vykort hon skickade.  Det är förmodligen en av de saker i mitt liv som jag har mest dåligt samvete för....

/Tidigare publicerad 14 november 2012/ Den personal som jag hade samtal med på U4 var en underläkare som som sagt hette Gunilla. Hon var trevlig, och gullig på något sätt, även om hon lika lite som någon annan i psykiatrin förstod ett skvatt. Men det var roligt att prata med henne, och hon hade empati. Vilket ju som sagt ledde till att hon insåg allvaret när jag ville tillbaks i början av 1974. Vilket tyvärr inte hennes överordnade - överläkaren - gjorde. För det märktes att hon engagerade sig personligt. Mer än någon annan av personalen. Så uppfattade jag det i alla fall. När hon misslyckades med att hjälpa mig tillbaks 1974 verkade hon genuin ledsen för det. Det värmde, även om det inte direkt hjälpte. En sak är lite lustig - ett tag efter att jag togs in på U4 1971 startades en affischkampanj för någon ny marmeladsort som kallades för  "Gunilla Marmelad". Så varje gång man gick av vid Fruängen eller Telefonplan  på väg mot Långbro såg man den. Jag associerade genast till u...

/Tidigare publicerat 10 november 2012/ Den 18 januari 1973 skrevs jag ut från ungdomskliniken på Långbro. Detta efter ett möte med personalen och underläkaren den 17. Jag flyttade till ett kollektiv i Roslags Näsby på Konvaljevägen, allmänt kallat "Kulturens Vagga". Där stod en gammal villa  byggd 1910. Den står där inte längre. Istället finns där nu en katolsk kyrka kallad "Vårfrukyrkan". Ungdomskliniken var nog det första ställe jag bott på som jag uppfattade som ett hem. Mina minnen därifrån är egendomligt ljuva. Vistelsen i kollektivet funkade inte lika bra. Jag hamnade in i konflikter och strul jag inte klarade av. Ganska snart började jag längta tillbaka till U4. Så i januari 1974 funkade det inte alls längre. Jag tog kontakt med U4 och sa att jag ville tillbaks. Jag pratade med underläkaren, Gunilla*, och hon funderade. Till sist sa hon ja. Jag blev överväldigande glad. På nytt såg det ljust ut. Men tillvaron var inte så välvillig. "Murphys lag" bev...

/Tidigare publicerat 10 november 2012/ Just när jag hade börjat vänja mig vid Malin, hände något spännande. Det kom en ny tjej till avdelningen som politiskt var hennes motsats. Hon hette Kicki, kom från Göteborg och ansåg sig vara sympatisör till KFML(r). Nu var jag visserligen "trotte" och inte (r):are, men det var lite kul att inte längre vara den enda "vänsterextremisten" bland patienterna. Men jag och Kicki hade dessutom en annan sak gemensamt. Det var att vi båda ansåg det till stor del vara haschets fel att vi hade psykiska problem. Vi tyckte båda att vi hade mått dåligt av att ha rökt. Själv anser jag numera att jag för min egen del kraftigt överdrev haschets betydelse för att jag bröt samman, men då var jag på ett nästan magiskt sätt  övertygad om saken. Kicki kom till avdelningen på eftermiddagen onsdagen den 8 november 1972. Jag var på väg ut och såg henne sitta vid ett bord och prata med personalen. Hon verkade trevlig. Den 9 pratade jag en hel del med h...

/Tidigare publicerat 10 november 2012/ Avdelning U4 på ungdomskliniken på Långbro sjukhus var mitt "hem" under slutet av 1971 och större delen av 1972. Där hände det många saker. Jag tänkte börja berätta om en del av dessa Hösten 1972 - i slutet av oktober eller början av november - kom en ny tjej in som  patient. Hon hette Malin och var något alldeles speciellt. Hon kom från Djursholm och hade som sitt främsta kännetecken en aggressiv överklassidentitet. Den drev hon på ett sådant sätt att hon blev ganska så impopulär hos både patienter och personal. Det skapade en hel del turbulens. Hon försatte inget tillfälle att tala om hur otäcka vänsterextremister var. Och dit räknade hon allt till vänster om folkpartiet. En gång berättade hon om hur hon hade suttit på en oh så fin överklassrestaurang och upptäckte att några där hade fräckheten att samla namn för något krav av vänsterkaraktär. Jag minns inte vad. Hon var utom sig. Hur KUNDE någon ha fräckheten att störa de som åt på de...

/Först publicerat 19/11 2012/ /Jag hade ofta roligt på Långbro. Vistelsen där är nog trots allt en av de roligare i mitt liv. Nej, "vård" vill jag inte direkt kalla det. I alla fall inte i betydelsen "terapi". Men det var ett andrum på nåt sätt - och åtminstone 75 procent av personalen var sympatiska. De flesta hade också humor. Vilket gjorde nedanstående lilla äventyr möjligt. Jag tror det var i september 1972. En dag kom jag på att jag skulle skrämma personalen från vettet. Inte elakt menat, direkt, men.... Jag fick gå som jag ville, jag var inte tvångsintagen (det har jag aldrig varit). Så jag sa att jag skulle vara borta över dagen. Men när jag gick såg jag till att jag skulle kunna komma tillbaks på ett inte helt väntat sätt. Jag såg till att fönstret inte var helt stängt. Det såg stängt ut, men det var möjligt att öppna utifrån. U4 låg vid markytan. Jag kom hem till U4 sent på kvällen. Så sent att det var nattpersonal som tjänstgjorde och patienterna hade lagt...

 /Först publicerat 16/11 2010/ Den 5 juni 1972 lade jag in mig på ungdomskliniken på Långbro för andra gången. Jag minns dagen innan, söndagen den 4 juni. Jag stod på kvällen och tittade upp mot det rödvitrandiga huset på Fyrverkarbacken där vi bodde. Jag kände att nu skulle saker förändras på allvar. Så på måndagen kom jag till Långbro. Där träffade jag bland annat Bettan, en tjej som var intagen som  jag kände igen sedan förra gången. Jag tyckte om henne, så för mig var det faktiskt en lättnad att hon var kvar. Under juni hände kanske inte så mycket. I motsats till förra gången fick jag psykofarmaka - en tablett med namnet Mallorol. Jag märkte inte några speciella effekter av att jag tog den. Sedan stängde ungdomskliniken över sommaren. Men de som ville kunde följa med en del av personalen till en stuga i Fruvik, utanför Stockholm. Jag kände mig tveksam. Men till sist kom jag dit. Det blev inledningen till något verkligt nytt. Det berodde egentligen på en kombination av två ...

/Först publicerat 11 november 2009/ Just de här dagarna 1971 hade jag just lagts in på ungdomskliniken på Långbro mentalsjukhus. Jag lades in den 9 november, och det första de gjorde var att få mig att sluta att ta sömntabletter. Innan jag togs in var jag beroende av något som hette Mogadon, och första natten fick jag de två tabletter jag brukade ta. Redan andra natten skar de ner dosen till en tablett, och den tredje natten fick jag ingen alls. Jag lyckades somna i alla fall. Det var ju förnuftigt av dom, och en påminnelse om att det är en förenkling att säga att de alltid "drogade ner" de intagna i mentalvården. Den första mer konstruktiva kontakt jag fick där var lite märklig, Det var en mentalvårdare som var medlem i maostalinistiska KFML - en ung kille som faktiskt var mycket sympatisk. Jag var ju trotskist, och skulle ett halvår senare uteslutas ur FNL-grupperna av den orsaken. Så det var en märklig upplevelse att den bästa kontakt jag till en början hade var med denne ...

 /Skrivet 9/11 2009/ Den 9 november 1971 flyttade jag hemifrån första gången. Nej, jag hade inte fått en lägenhet, och jag var bara 16 år. Jag lades in på U4, en avdelning av ungdomskliniken på Långbro psykiatriska sjukhus. Där kom jag sedan under två olika perioder att vara intagen fram till den 17 januari 1973. Den akut utlösande orsaken var ganska absurd. Jag hade under några veckor fått en mer och mer intensiv ångest för att min bror tände rökelse på sitt rum. Kring den rökelsen skapades ett komplex av ångestfyllda känslor och föreställningar. På toppen av detta ångestkomplex uppstod idén att rökelse hade egenskaper som påminde om hasch. Och eftersom jag då förklarade, eller snarare bortförklarade, mitt psykotiska genombrott i juni 1971 med att jag till och från hade rökt hasch vintern 1970-71 var denna idé ångestladdad. Det hela kulminerade med att jag helt enkelt gick in i min brors rum och slängde ut all hans rökelse genom fönstret. På så sätt skapade jag själv en ohållbar s...